söndag 11 mars 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 6


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Förtäckta nazidetaljer?

Från och med 1940 började Hergé göra Tintin-äventyren mycket mindre politiska än tidigare, och om det förekom några politiska anspelningar efter 1940 så var det för det mesta ganska subtilt. Men den som är konspirationsteoretiskt lagd kan hitta en del nästan osynliga detaljer i Tintin-albumen från 1940 och framåt som skulle kunna betyda att Hergé i själva verket var nazist hela tiden, i största hemlighet, även efter kriget, och att han gav pyttesmå ledtrådar om ”sanningen” för den som var klok nog att fatta. Följande lista består delvis av sådant som andra lagt märke till, men också av ett och annat som jag kommit på själv, enbart för att förekomma kritiker och för att jag gillar att tänka ut konspirationsteorier. Man får själv avgöra om man vill tycka att det ligger något i dem.

1. I Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt hittar Tintin och Haddock ett kryptiskt meddelande, som fungerar som skattkarta och i slutändan leder dem fram till den försvunna piratskatten. Och i meddelandet talas det om ”Örnens kors”, som ”ska stråla”. Det visar sig att Örnens kors syftar på evangelisten Johannes, vars symbol är en örn … men är det inte något annat också som har örnen som symbol? Jo, det är ju Tyskland – Tyskland har och har länge haft en örn i sitt riksvapen. När det står ”Örnens kors” så kanske det därför syftar på det tyska korset – alltså hakkorset! Lägg märke till att dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/Rackham den rödes skatt kom ut 1942–43, just under kriget och Hergés ”skumma period” på Le Soir.

2. Det finns ett par exempel på när Hergé har använt tyska stridsfordon som förebilder till tekniska företeelser i Tintin. Hur många vet till exempel om att den legendariska rödvitrutiga månraketen från Månen tur och retur, som tillsammans med hajubåten från Rackham den rödes skatt är det mest ikoniska motivet från Tintin-sviten över huvud taget, bygger på den tyska V-2-raketen? Dessutom är hydroplanet som Tintin åker med den sista biten till meteoriten i Den mystiska stjärnan baserat på det tyska spanings- och jaktplanet Arado 196-A.

3. Bianca Castafiore har en pianist, en ”ackompanjatör”, som heter Igor Wagner, ett namn som tycks vara en kombination av de båda tonsättarna Igor Stravinskij och Richard Wagner. Men vad vet vi om tonsättaren Wagner? Jo, förutom att han var en av tidernas främsta och djärvaste operakompositörer, så var han en ökänd antisemit, och hans politiska idéer kom senare att påverka inte minst Hitler. Är det en tillfällighet att Hergé valde just namnet Wagner? En annan liten anspelning, även den från Castafiores juveler, är att Castafiore inte kommer ihåg vad betjänten Nestor heter och bland annat vid ett tillfälle kallar honom Norbert – är det en blinkning till fascisten Norbert Wallez?

4. På den allra sista sidan av Plan 714 till Sydney går Tintin, Haddock, Kalkyl och Milou ombord på ett flygplan – och om man tittar väldigt noga så ser man att Haddock bär på ett exemplar av en tidning. Alla bokstäver syns inte, men det går att se tillräckligt mycket för att märka att det faktiskt är Le Soir: kollaborationisttidningen som Hergé jobbade åt under kriget. Hade han ännu 1968 när Plan 714 till Sydney kom ut inte slutat sympatisera med den? (Här ska i och för sig påpekas att Le Soir fortsatte att existera efter kriget, och finns än idag, som en helt normal belgisk dagstidning. Men man kan undra om det ändå inte är någon sorts vink att Haddock bär på den.)

Det här är till stora delar rent spekulativa påståenden, och som sådana är det svårt att bemöta dem på ett allvarligt sätt: med spekulationer är det ju så att det är upp till en själv om man vill bestämma sig för att se dem som sanningar eller inte, och att få fram rena fakta för att bekräfta eller förneka dem är ibland inte ens möjligt. Det gäller kanske här i synnerhet för funderingarna angående Örnens kors och Haddocks exemplar av Le Soir – vi vet inte, så vi kan inte säga något säkert, och då väljer man själv vilken tolkning man vill göra. (Fast om Hergé ville göra positiva anspelningar på Tyskland i Rackham den rödes skatt, så behövde han väl inte göra det i smyg? Han befann sig ju redan på en tyskvänlig redaktion.)
Andra punkter kan jag svara på mer sakligt. Namnet Igor Wagner, till exempel, är mer sannolikt tänkt som en finurlig kombination: Igor Wagner är en musiker som jobbar med att på piano ackompanjera en operasångerska, och då är det egentligen rätt självklart att han har sitt namn efter Igor Stravinskij som var en mycket skicklig pianist, och Richard Wagner som tveklöst är den mest legendariske operakompositören av alla. Tillsammans blir det ett karakteriserande namn av ett slag som inte är särskilt ovanligt i tecknade serier, som bekant – nästan ett ”Kalle Anka-namn”. Det behöver man inte se något konspiratoriskt i.
Att Tintins månraket bygger på det ökända förstörelsevapnet V-2 kan vid första anblicken förefalla hemskt, men om man tänker efter är det inget konstigt med det alls – V-2 och dess föregångare V-1, som utvecklades av Wernher von Braun i Tyskland under kriget, var nämligen de första avfyrningsrobotar som konstruerades och de enda som över huvud taget fanns vid den här tiden! Hergé började med Månen tur och retur år 1950, och då hade USA:s och Sovjets rymdkapplöpning inte ens börjat – det gjorde den några år senare (med bland andra just Wernher von Braun bland USA:s forskare) och därför var V-2 fortfarande den i stort sett enda raket som Hergé hade att gå efter och teckna av. Vad beträffar flygplanet Arado 196-A så kan man ”kontra” med att fartyget Aurora, som Tintin reser med i samma album och som har flygplanet på sin katapult, är baserat på det brittiska fartyget RSS William Scoresby, så varifrån tecknare tar sina modeller säger liksom i slutändan ingenting. Arado 196-A var ”det allra senaste” bland hydroplan år 1941, och liknande modeller har precis som i fallet med V-2 använts och varit inspiration i flera andra länders krigsmakt. I längden går det inte att undvika att krigsvapen och krigsfordon ser ut på liknande sätt överallt (och säljs av alla till alla) och att de används som förebilder att teckna efter är inte samma sak som ett ställningstagande för deras militära användning.


Till Tintins och Hergés försvar

Efter den här lilla (okej, stora då) resan genom de mörka delarna av Tintin-historien, som jag har försökt förklara efter bästa förmåga, har det nu blivit dags att ta upp de separata punkter som kan sägas tala för att Hergé inte var någon rasist utan snarare tvärtom. Eller, om man så vill, sådant som tyder på att Tintin är hederlig, även om Hergé privat inte alltid var det.
Jag ska nämna de starkaste och mest uppenbara exemplen – ofta är det sådana som illustrerar en grundläggande egenskap hos Tintin, nämligen att han alltid står på de förtrycktas sida.

Tintin i Amerika. När jag förut behandlade detta album nämnde jag den fantastiska scenen där indianerna drivs bort från sin mark på grund av en oljefyndighet – det är ett av de starkaste positiva inslagen i Tintin i Amerika. Men det finns fler passager i detta album som kan ses som klart antirasistiska ställningstaganden för förtryckta grupper.
I en episod i albumet har det inträffat ett bankrån, och när bankkassören berättar för poliserna vad som har hänt, så säger han att ”man har redan hängt sju luffare, men den skyldige kom undan”. Tyvärr är detta en fullständigt fatal och onödig ändring som gjorts i den nya Tintin-översättningen – för från början så stod det nämligen ”man hängde genast sju negrer”! Förmodligen var det användningen av N-ordet som gjorde att detta ändrades till luffare, men det medförde att ett stycke satir gick förlorad som verkligen borde ha fått vara kvar. Den omständigheten att sju afroamerikaner genast utan vidare hängs för ett bankrån är ju en rejäl känga åt den amerikanska småstadsrasismen och behandlingen av svarta i USA: på det området vet vi att kritik är högst befogad, särskilt år 1931. Och för Hergé är det onekligen en rejäl punkt att ta upp på pluskontot. Även om han 1931 fortfarande inte hade mognat helt och hållet, så gjorde han här ett konstaterande som ägde sin fulla giltighet och i många avseenden var före sin tid. När jag idag läser Tintin i Amerika blir jag som helhet faktiskt ganska imponerad av de djärva ställningstaganden som ändå finns i albumet.

Blå Lotus. Som jag redan har berättat tecknade Hergé Blå Lotus 1934–35 efter att han träffat den kinesiske konststudenten Tchang Tchong-Jen, som han blev mycket god vän med och som öppnade en ny värld av förståelse för honom under deras långa samtal och diskussioner om Kina och kinesisk kultur. Hergé lät Tchang rita alla kinesiska tecken i Blå Lotus (som i många fall har någon underfundig mening) och han gjorde till och med Tchang till en karaktär i albumet (om än i pojkform), som blir en av Tintins allra bästa vänner och även återkommer i Tintin i Tibet.
Blå Lotus blev därför ett riktigt starkt verk, där de fördomar Europa hade om Kina vid denna tid verkligen bemöts ordentligt. Själv är jag särskilt förtjust i den här sekvensen (länk till annan sida), som jag också nämnt tidigare: den där Tintin berättar för Tchang hur man i Europa ser på Kina. Det är en fullkomligt underbar uppgörelse med fördomar och klyschor, inte bara beträffande Kina utan i förlängningen alla länder och folk, och det är mycket långt från Tintin i Kongo.
Men en lika övertygande scen är den här (länk till annan sida här och här), där Tintin sätter stopp för en rasistisk mobbning. Behöver det egentligen sägas tydligare …? Den förskräcklige amerikanske industripampen Gibbons är rasist ut i fingerspetsarna och uttrycker sin västerlandscentrerade syn så tydligt som över huvud taget är möjligt, och mot detta står Tintin som visar ett härligt civilkurage. Det råder inget tvivel om vad man som läsare ska lära sig av detta.
Blå Lotus är helt enkelt en mycket kraftfull manifestation för allas lika värde, och detta år 1934–35 … det kan inte kallas något annat än imponerande.

Den svarta ön. Till största delen är detta album en ganska ytlig kriminalhistoria, men det är värt att lägga märke till vilka skurkarna egentligen är och vad de sysslar med. Det är här en av Tintins ärkefiender, doktor Müller, introduceras för första gången – han är en tysk skurk, som är i färd med att sabotera Storbritanniens ekonomi genom att införa falska sedlar. Just detta hade tyskarna planer på att göra även i verkligheten på 1930-talet (Tyskland hade ju egen erfarenhet av den galopperande inflation som blir följden om marknaden översvämmas av för många nytryckta sedlar), men det genomfördes aldrig. Två av Müllers kumpaner heter Ivan och Wronzoff, vilket klingar ryskt/slaviskt, och man kan därför se det som att Hergé såg såväl Tyskland som Sovjet som fiender. Året var 1937, andra världskriget skulle börja två år senare, och Hergés egen politiska uppfattning inför det kriget började onekligen utkristallisera sig.

Kung Ottokars spira. Det här är ett av de Tintin-album som är absolut mest uttalat antifascistiskt, och historien publicerades 1938–39, strax innan andra världskriget började. Hergé har själv kallat det för historien om ”ett misslyckat Anschluss”, vilket självklart syftar på det Anschluss som Österrike genomgick just 1938, då landet införlivades med Tyskland. I fallet med Kung Ottokars spira räddar Tintin det fiktiva landet Syldavien från att drabbas av just detta öde och införlivas med sitt krigiska grannland Bordurien.
Syldavien sägs vara ett ”slavifierat Belgien”, ett litet kungarike på Balkan som Hergé skildrar med stor värme och inlevelse, och hans egen politiska uppfattning märks på att Tintin så frenetiskt försvarar kungadömet och hjälper kung Muskar II att ta tillbaka spiran som konspiratörerna stulit för att tvinga kungen att abdikera. Hergé var helt enkelt en rojalist, och en vän av sitt eget älskade belgiska kungarike, som han ville ha orört och ostört och orubbat av aggressiva grannar som Tyskland. Han må ha flyttat Belgien till Östeuropa i den här historien, men tanken lyser ändå igenom.
Det som framför allt gör jämförelsen så uppenbar, och samtidssatiren så vass, är de dokument som Tintin hittar om sammansvärjningen mot kungen. Där framkommer det att upprorsmakarnas ledare heter Müsstler – och det är svårt att tolka det som något annat än en blandning av Mussolini och Hitler. Ytterligare en ledtråd är att just denne Müsstler är partiledare för ett parti som heter Stålgardet: en anspelning på Järngardet i Rumänien, som bland annat de belgiska rexisterna samarbetade med. Jag har varit inne på de här sakerna redan tidigare i denna uppsats, men nu kommer det igen: detta visar att Hergé år 1938 definitivt var av den uppfattningen att Mussolini, Hitler och partier som rumänska Järngardet utgjorde ett hot. Han må fortfarande ha varit god vän med fader Norbert Wallez, men politiskt delade han inte längre dennes åsikter (om han någonsin gjorde det), och Léon Degrelle hade han tagit avstånd från.
För den som fortfarande tvivlar kan man vidare påpeka till exempel att de borduriska flygplanen, som är tänkta att användas till maktövertagandet i Syldavien och som Tintin snor åt sig ett exemplar av, är tyska Heinkel med en nazistliknande flagga på (både namnet Heinkel och flaggan syns i 1939 års svartvita version (länk till annan sida)), samt att den otrevlige överste Boris (som är en av den syldaviske kungens närmaste män men som konspirerar mot honom och försöker röja Tintin ur vägen) är klädd i en svart uniform som ser ut som en SS-uniform. Här säger jag kanske emot mig själv, då jag tidigare har sagt att man inte ska tolka in för mycket i vilka flygplan eller raketer som Hergé tecknade av … det borde ju i så fall gälla här också … men här rör det sig å andra sidan om direkt namngivna plan, i ett album som kom till under den period då Hergé var mer tydlig med politik i sina serier.

Solens tempel
. Det är sant att indianerna i större delen av denna berättelse är skurkar, men i slutändan beror ju detta enbart på missförstånd och kulturkrock, och som helhet kännetecknas istället äventyret av en mycket levande och respektfull skildring av Sydamerika och dess befolkning. Och det allra mest konkreta exemplet är den här episoden (länk till annan sida), där Tintin ingriper mot en rasistisk mobbning (med repliken ”Råskinn!”) precis som han gjorde i Blå Lotus. Här är det indianpojken Zorrino som trakasseras av två vita män, varpå Tintin rycker ut till försvar. Just den gärningen är en av de saker som senare i albumet bidrar till förståelsen mellan Tintin och inkaindianerna. Tintins ord till inkakonungen i slutet av historien, när han ber honom häva förtrollningen över de sju vetenskapsmännen, är för övrigt också talande: ”Nej, dessa män kom inte för att plundra, ädle Son av solen. Deras enda ambition var att sprida kunskap om era heliga traditioner och er storartade kultur för hela världen …” Är det ord från en rasistisk figur skapad av en rasist?

Castafiores juveler. Man kan se det som att romerna i Castafiores juveler beskrivs som skurkar och att fördomarna haglar mot dem.
Ja. Eller så kan man se det som att det är precis tvärtom. Jag tycker att Castafiores juveler utmärker sig för en väldigt positiv bild av romer. Förvisso uttrycker sig Dupondtarna och Nestor nedsättande om romerna, ”zigenarna” som det står i albumet, och även Haddock visar inledningsvis små tecken på oförståelse när han ser att de slagit läger på en soptipp. Men när han väl fått klart för sig att de inte bor på soptippen frivilligt slår han genast om till stor generositet och tolerans, liksom Tintin. De båda bjuder in romerna att slå läger på slottet Moulinsarts ägor – en handling som 1961–62 måste ha setts som högst besynnerlig av många läsare! – och avvisar omgivningens invändningar att det kommer att bli en massa tråkigheter. När romerna sedan anklagas för att ha stulit Castafiores smaragd hävdar Tintin hela tiden envist att de måste vara oskyldiga, vilket de också är.
Sedan finns det under albumets gång en del inslag som gör att man som läsare kanske kan misstänka romerna – som att den lilla flickan Miarka har fått tag i den försvunna guldsaxen, och att hennes morbror Matéo (som med rätta är allmänt bitter på alla ”gadjos”) beter sig lite ljusskyggt och vill avskräcka Tintin från att snoka kring lägret. Men de sakerna är ju villospår, snillrikt utlagda av Hergé för att med flit få in läsaren på samma spår som de fördomsfulla Dupondtarna – och då sedan bli tvungen att medge sitt misstag. Som det står i förordet till den senaste svenska översättningen av Castafiores juveler: läsaren får konfronteras med sina egna fördomar! Sensmoralen i albumet är hela tiden att det är fel att misstänka zigenarna bara för att de är zigenare. Andra kanske vill vifta undan detta, men i mina ögon framstår det som otroligt osannolikt att en serietecknare med nazist- eller rasistsympatier skulle göra ett så starkt ställningstagande för en så föraktad grupp som romerna.

Tintin hos gerillan. När Hergé skildrar diktaturer och totalitära stater som general Tapiocas San Theodoros eller Plekszy-Gladz Bordurien, så kan det ibland vara svårt att avgöra om han avser att de ska uppfattas som fascistiska eller kommunistiska. Bordurien verkar fascistiskt i Kung Ottokars spira, sedan ger landet plötsligt intryck av att vara en kommunistisk öststat i Det hemliga vapnet, innan samma Plekszy-Gladz-regim slutligen blir samarbetspartner till det synbart fascistiska San Theodoros (i original kallar Haddock general Tapioca för ”karnevals-Mussolini”!) i Tintin hos gerillan. Men denna förvirring är nog inte helt oavsiktlig från Hergés sida – det tycks nämligen uppenbart i hela Tintin-serien att han inte var någon beundrare av vare sig fascism eller kommunism. Detta kan knappast heller sägas bättre än i den sista rutan i Tintin hos gerillan. Tintin har där hjälpt general Alcazar att göra revolution mot Tapioca för att få sina vänner fria från fängelset – men trots Alcazars maktövertagande har ingenting förändrats i San Theodoros slumområden, utan det är bara ett annat slags uniform på de patrullerande soldaterna och texten Viva Alcazar på banderollerna istället för Viva Tapioca. I all sin pessimism och anda av ”inget är nytt under solen” är detta en social kommentar som visar var Hergé faktiskt stod politiskt – nämligen mittemellan! Eller som han sade i samband med att albumet kom ut:
”Jag har klara sympatier för Che Guevara, men samtidigt vet jag att det händer förskräckliga saker på Kuba. Ingenting är svart eller vitt!”

Annat material av Hergé. Det finns ytterligare några teckningar av Hergé man kan titta på för att se var han egentligen stod politiskt, i synnerhet före kriget. ”Herr Bellum” har jag redan visat (länk till annan sida), men se också på den här bilden från 1933 där Smecken & Sulan lyssnar på radio och blir förskräckta över Hitler: (länk till annan sida)
Eller den här, ”Diktatorerna” (länk till annan sida), där Hergé låter samma Smecken & Sulan leka Hitler och Mussolini, och på det sättet driver gäck med båda dessa herrar samtidigt. För min del associerar jag kraftigt till Charlie Chaplins film ”Diktatorn” med mötet mellan diktatorn Adenoid Hynkel och den besökande statschefen Benzino Napaloni … och det där argumentet om att Hergé var vän med fader Wallez och att Wallez var vän med Mussolini och att Hergé därför också sympatiserade med Mussolini, det faller på något sätt platt när man läser det här.


Nu är vi nästan klara – nästa del blir den sista, och där har jag tänkt sammanfatta alltsammans och därefter breda ut mig med olika reflektioner och jämförelser mellan Hergés tid och vår egen, innan jag avrundar.
Kommer inom kort!



Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


Inga kommentarer: