måndag 5 februari 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 1 (inledning)


I höstas började jag läsa i mina Tintin-album igen. Det kan ibland gå lång tid utan att jag tar någon notis om dem där de står i bokhyllan, men då och då får jag ett ryck och återknyter bekantskapen med dem allihop.
I det stora hela tycker jag också att Tintin håller än idag. Men samtidigt vet jag att Tintin och hans skapare Hergé inte är alldeles okontroversiella … rasist- och nazistanklagelserna finns alltjämt där, särskilt när det gäller Tintin i Kongo förstås, och även andra detaljer i albumen kan kännas smått störande år 2018. Plus att påminnelserna om Hergés tveksamma förflutna aldrig tycks sina.

Därför har jag bestämt mig för att äntligen göra slag i saken och skriva en stor genomgång, ett slags uppsats helt enkelt – både för att bemöta kritiker och för att själv få lite nya kunskaper – och en gång för alla reda ut hur det är med Tintin och hans rasism. Och med upphovsmannen själv, belgaren Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette. Var han eller var han inte nazist och medlöpare under andra världskriget? Var det inte en fascistisk tidning som Tintin publicerades i? Är det inte så att alla Tintin-albumen kryllar av rasism och dåliga stereotyper?
Eftersom jag onekligen är ”Tintinofil” och har älskat Tintin-böckerna sedan min tidigaste barndom, så kan det inte hjälpas att min arbetsmetod i uppsatsen blir i viss mån ”apologetisk”, det vill säga att jag försöker försvara Tintin och Hergé och patetiskt påpeka förmildrande omständigheter som en djävulens advokat (eller i alla fall Hergés). Men samtidigt tänker jag inte väja för de mest besvärande anklagelserna och inte dölja något, och jag vill inte vara blint okritisk. Här gäller det att lägga alla kort på bordet, och då får inget förtigas eller ignoreras. Följden blir då också att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning och på egen hand avgöra om hen vill tro på mina ”förmildrande omständigheter”, eller tvärtom bestämma sig för att Hergé helt enkelt var en skurk, eller kanske något mittemellan.
Upplägget blir att jag först tar upp all den kritik som brukar höras mot Tintin och Hergé (jag hoppas att jag inte glömmer något) och reder ut och bemöter den, med alla bakgrundsfakta som kan behövas. Därefter tar jag mer kortfattat upp alla de punkter som kan anföras till Tintins och Hergés fördel – motargumenten – och sedan blir det en sammanfattning och slutsats.
I samband med slutsatsen tänker jag också göra en jämförelse mellan världen som den ser ut idag och Hergés omvärld under mellankrigstiden och andra världskriget, för där finns en del intressanta paralleller och likheter som man kan lära sig något av.
Hoppas att såväl Tintin-älskare som Tintin-kritiker vill följa med mig på resan!

Om någon undrar så kommer citat ur Tintin-album i regel att hämtas från den senaste översättningsomgången, alltså Björn Wahlbergs från 2004–2005.
Observera också att trots formen blir detta inte någon strikt akademisk uppsats (för att skriva en sådan om Hergé krävs det att man mer formellt behärskar begreppen inom historia, statsvetenskap och andra ämnen). Det blir istället mer en ”populärvetenskaplig essä”, och det kan mycket väl hända att jag glider över till att bli mer kåserande eller rentav predikande mellan varven. Någon formell vetenskaplig metod följer jag alltså inte. Jag är därför inte heller så noga med hanteringen av referenser – även om jag naturligtvis tänker ha en källförteckning och några lästips i slutet.


En snabb biografi över Hergé

För att läsare som inte är helt insatta i Hergés liv och karriär ska kunna hänga med i mina svängar, behövs det nog först en ”snabbgenomgång” av vad Hergé var för en och hur hans resa med Tintin såg ut. Här kommer därför en sådan resumé.
Georges Remi föddes 1907 i stadsdelen Etterbeek i Belgiens huvudstad Bryssel, och växte även upp där. Han var fransktalande, men hade en nederländsktalande mormor som lärde honom en hel del av det språket, och han såg sig själv som något av en typisk ”blandad belgare”; han var hela livet en förespråkare för det enade tvåspråkiga Belgien. (De två stora språkgrupperna i Belgien, franska och nederländska, kom för övrigt bättre överens på Hergés tid än de gör nu.)
Georges hade en ganska ”grå” och händelsefattig barn- och ungdom, som mest förgylldes av hans engagemang i scouterna och hans stora intresse för att teckna. Efter sin skolgång fick han jobb på tidningen Le Vingtième Siècle (”Det Tjugonde Seklet”), från 1927 permanent. Han blev snart hustecknare för tidningen och fick ansvar för dess barnbilaga, Le Petit Vingtième (”Lilla Tjugonde”), och det var i den bilagan han började teckna Tintins äventyr, som veckovis följetong. Han gjorde det under pseudonymen Hergé, ett namn bildat av hans initialer i omvänd ordning, R.G., uttalat på franska ”är-zjé”, med stumt H tillagt i början.
Den första Tintin-berättelsen som gick i Le Petit Vingtième var Tintin i Sovjet 1929, och den följdes under de tio åren därefter av Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön och Kung Ottokars spira. Hela tiden tecknade Hergé i svartvitt, och varje äventyr redigerades ihop i albumform (fortfarande i svartvitt) så fort det gått färdigt i Le Petit Vingtième. Undan för undan mognade Hergé och utvecklade Tintin så att äventyren blev mer detaljrika, faktamässigt korrekta och berättarmässigt sammanhållna. Det fanns också ofta ett visst politiskt innehåll i dem under den här första perioden. Förutom Tintin tecknade Hergé också andra serier, i synnerhet ”Smecken och Sulan” och ”Johan, Lotta och Jocko”, men det var alltid Tintin han satte högst.
Hergés tillvaro på Le Vingtième Siècle fortsatte ända till 1940, under andra världskriget, då Belgien ockuperades av Tyskland och tidningen fick lägga ner. Då blev Hergé erbjuden att istället fortsätta teckna Tintin i dagstidningen Le Soir, vilket han gjorde fram till 1944. Under de åren, då Tintin-äventyren också blev mindre politiska, kom Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Samtidigt började Hergé med projektet att teckna om de tidigare Tintin-berättelserna i färg (utom Tintin i Sovjet som han hoppade över) och färgalbum på 62 sidor blev från och med nu ”slutformatet” för alla gamla och nya Tintin-berättelser.

1944 blev Belgien befriat från den tyska ockupationen, och Hergé fick inte längre arbeta kvar på Le Soir. Han misstänktes för samarbete med ockupationsmakten (se mer om det senare), friades från anklagelserna men tvingades ta en långvarig timeout som satte djupa spår hos honom. Efter nästan två år fick han tillfälle att återuppta Tintin i en nystartad veckotidning som hette just Tintin. Det blev där som återstående äventyr först publicerades följetongsvis, nu i färg redan från början, för att sedan ges ut som album: De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1 och 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten. Flera gånger drabbades dock Hergé av depression och utmattning, och följden blev att han startade upp en studio med flera stycken medarbetare som kunde hjälpa honom med tecknandet. Han gick igenom ytterligare en livskris i slutet av 1950-talet, men redde ut den – resultatet av den processen blev albumet Tintin i Tibet – och de sista tjugo åren av sitt liv slog han av rätt mycket på tempot och gjorde sig ingen brådska med att få fram nya Tintin-äventyr, även om det kom några stycken till: Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan.
Hergé fick aldrig några barn men var gift två gånger, först med redaktionssekreteraren Germaine Kieckens, och sedan (efter att skilsmässan från henne sent omsider blev klar) med koloristen Fanny Vlamynck. Privat gillade han friluftsliv med fotvandring och camping, ett arv från hans scouttid, och han var intresserad av konst och samlade på tavlor. Religiöst var han vanemässig katolik, utan att egentligen vara from i överkant, och längre fram i livet blev han mer fascinerad av österländsk mystik, jungiansk psykologi och paranormala fenomen.
Hergé avled 1983 i blodsjukdomen osteomyelofibros, i en ålder av (nästan) 76 år, innan han hade hunnit göra mer än en samling skisser av det ofullbordade sista Tintin-äventyret Tintin och alfakonsten.


Kritiken mot Tintin i sammanfattning

När Tintin-böckerna och Hergé kritiseras nu för tiden brukar det vara ett antal omständigheter och enskilda Tintin-album som lyfts fram. Jag har tänkt inleda med en uppräkning av dessa, och sedan ska jag bemöta dem ett stycke i taget.

* Tintin i Kongo. Det vanligaste exemplet som kommer upp när Tintin fördöms och kritiseras. Denna berättelse som formligen stinker av rasism och kolonialism, med afrikaner som framställs som dumma och enfaldiga och är kolsvarta med gigantiska läppar … borde inte det albumet en gång för alla förpassas till historiens sophög?
* Tintin i Amerika. Även om denna berättelse är mer balanserad och nyanserad än Tintin i Kongo, så finns det en nedlåtande syn på ursprungsamerikaner och över huvud taget onödigt mycket fördomar i den.
* Le Vingtième Siècle. Detta var den tidning där Hergé arbetade och där han publicerade Tintin under åren 1929–1940. Tidningen var ultrakonservativ och nationalistisk och drevs av den katolske prästen och redaktören Norbert Wallez: en ytterst skum figur som var personligen bekant med Italiens diktator Mussolini och hade ett foto av honom på sitt kontor. Efter andra världskriget blev Wallez t.o.m. dömd till fyra års fängelse för samarbete med den tyska ockupationsmakten. Helt klart en fascist, med andra ord, och hans tidning måste ha varit därefter. Vad hade Hergé på den redaktionen att göra?
* Léon Degrelle – förebild till Tintin? Bland övriga medarbetare på Le Vingtième Siècle fanns den otrevlige Léon Degrelle, som i början av 1930-talet bildade Rexistpartiet som blev Hitlers vänparti i Belgien. Hergé och Degrelle var kompisar, och det har rentav påståtts att Degrelle var förebild för själva figuren Tintin!
* Hergé som kollaboratör på Le Soir. Som om det inte vore nog med att han redan jobbat ihop med Wallez och Degrelle, fortsatte Hergé under själva kriget att samarbeta med fienden: under åren 1940–44 publicerade han Tintin i dagstidningen Le Soir, som tagits över av tyskarna och var språkrör för ockupationsmakten. Vid krigsslutet belades Hergé med yrkesförbud för att han jobbat för Le Soir. Det talar ju sitt tydliga språk – han var nazist!
* Den mystiska stjärnan. Detta Tintin-album som tecknades 1941–42, mitt under kriget, innehåller en rad inslag som visar vilken sida Hergé egentligen stod på – och vad han tyckte om judar.
* Koks i lasten. Nästan tjugo år efter Tintin i Kongo borde väl Hergé verkligen ha vetat bättre, men i Koks i lasten 1958 upprepade han sitt tilltag att fördomsfullt skildra afrikaner som dumma.
* Diverse stereotyper om lika länder. Stereotypiska beskrivningar av folk från andra länder finns det gott om i hela Tintin-serien, och det kan ses som besvärande.
* Förtäckta nazidetaljer. Finns det inte en del små detaljer i många av Tintin-böckerna: ledtrådar som tyder på att Hergé egentligen var smygnazist hela sitt liv, även långt efter kriget?

Förutom allt det här går det att kritisera Tintin-serien i ännu fler avseenden, framför allt att där råder en så anmärkningsvärd brist på kvinnliga karaktärer … men eftersom denna uppsats framför allt är inriktad på rasism/nazism, så håller jag mig till det och väntar med jämställdhetsperspektivet till en annan gång. Och det här blev ju ändå en diger lista, så nu har vi minsann att göra ett tag.


I nästa del ska vi försöka förklara det ökända albumet Tintin i Kongo och dess närmaste efterföljare Tintin i Amerika!


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


Inga kommentarer: